Våren 2004 träffade jag Ing-Marie Wieselgren för första gången. Vi var en grupp från brukarrörelsen och Ingmarie var ny huvudsekreterare i en utredning som efter mordet på Anna Lind tillsatts för att göra psykiatrin bättre.
Tillsammans med Anders Milton och ett antal professionella/experter införde hon ett nytt paradigm i reformeringen av psykiatrin. Alla förändringar skulle utgå från brukarnas behov och önskemål och patient- brukar- och anhörigas organisationer skulle göras till aktiva medskapare. Samarbets-organisationen NSPH (Nationell samverkan för psykisk hälsa) föddes ur den kreativa process som följde.
För tre månader sedan träffade jag Ing-Marie för sista gången. Några politiska partier hade tillsammans med RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) arrangerat ett riksdagsseminarium med rubriken ”Sanningar och fördomar om farlighet och psykisk ohälsa”
Ingmarie var som vanligt målinriktad, kreativ, och övertygad om att vi kan bli bättre på att vårda, stödja, skydda och förebygga om alla samarbetar.
Det var det hon brann för under alla år som psykiater och som strateg för psykisk hälsa på SKR. Långt i från alltid var hon nöjd med resultatet.
- Motkrafter och bromsklossar fanns och finns.
- Samhällsutvecklingen och tidsandan skapar allt större hjälpbehov och resurserna är begränsade.
Vi var inte alltid överens om vilka metoder och strategier som var bäst. Sammantaget har jag ändå svårt att komma på någon annan person som har betytt mer än Ing-Marie – för att skapa en mänskligare psykiatri.
Att hon – enligt åklagaren – mördats av en person som är kritisk till psykiatrin är förnuftsvidrigt.
Mordet är en tragedi för anhöriga, för psykiatrin och för samhället. Men också för brukarrörelsen inom området psykisk ohälsa som förlorat en viktig rådgivare och supporter.
För NSPH Stockholms län;
Kjell Broström, Ordförande
